Några riktigt feta tungviktare fick vi se och även om en av matcherna bjöd på stor underhållning så är det lite halvtråkigt att se dessa fighters. Om matchen pågår mer än en rond så blir de alltid så trötta att de ser ut som zombies som i slow motion snubblar omkring. Även det känns ovärdigt en annars energifylld och pumpande sport.
Kvällens höjdpunkt gav mig dock rejäl gåshud. Det handlar såklart om huvudmatchen mellan Jon Jones och Rampage Jackson. Gåshuden kom dock redan i inmarschen! Först kom Rampage och såg ut som en riktig loser. Allt han gjorde på väg fram till ringen, förlåt, oktagonen, gick extremt långsamt och detta med en stor kätting vajandes runt halsen. Allt genomfört med tufft rynkad näsa. Vilken sopa. "Du lär nog piggna till snart om du inte ska bli kaffeved", tänkte jag. Visst, det är en image, men vafan - hur töntig får man bli?!
Skillnaden blev otroligt påtaglig när Jones kom in. Han gjorde det till en sjukt skön låt, Im coming home, och man såg hur han verkligen njöt av ögonblicket att för första gången försöka försvara sitt mästarbälte. Mäktigt!
Matchen blev helt ojämn och Jones lekte med och malde ner Rampage i tre ronder för att i den fjärde strypa ut honom. Det är dessutom första gången i karriären som Rampage stoppats. Sweet.
Presskonferensen efteråt var också bra. Jones berättade mycket om sin mentala inställning och hur han t.ex. verkligen försöker njuta av dessa ögonblick - som t.ex. inmarschen, och försöka ta åt sig publikens energi. I love him.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar